Käll & Kristell

Stockholm i all ära, men fy vad skönt det är att vara tillbaka igen. Julen är över, stressen är borta. För så är det ju, åtminstonde när man blir äldre vad jag har förstått, att alltid alltid och åter alltid ser man fram emot julen, men när den väl är över är det som att ett kilo med hantlar bara försvinner från axlarna, en miljon tankar försvinner ur huvudet. Har alla människor (inkluderat mig själv) så kort närminne att vi inte kan komma ihåg hur vi kände ett år tillbaka, och året innan det, och innan det. Lever barnminnet fortfarande kvar i oss? Eller är det så att vintern är så fruktansvärd kall och jobbig att julen blir en ljus punkt att se fram emot? Jag är ingen julhatare, även om det antagligen inte skulle komma som en chock för folk, men jag säger bara att det inte är som förr. Jag såg knappt fram emot julklappar, utan var mer fokuserad på att hinna träffa alla hemma, att kunna åka hem till Oslo och slippa känna skuldkänslor över att inte ha kunnat se alla tillräckligt. Jävla stress...

/ Johanna

Det är fantastiskt men väldigt oroväckande när hela ens världsbild bara krashar ihop och surplar ned på marken som en enorm blodpöl. Én mening som man har levt efter hela livet bara ändras, en förälder som gör allt för att sitt barn ska få leva i den lögn som handlar om hur världen är. vi blir gödda med lögner och när vi slutligen inser att världen/livet inte är en dans på rosor så är besvikelserna uppradade, en efter en.. När jag får ett barn ska jag lära den att fallet inte är så som jag har blivit lärd. Det är jobbigt att inte kunna uppskatta det lilla bara för att man har levt på deras världsbild som säger hallelujah. Det är därför jag tror att vissa människor har svårare än andra att bli vuxna, självständighet och ansvarstagande. Fast egentligen, när fan blir man vuxen?

/Linn