Käll & Kristell

Depression, here I come. När ska man få vakna upp en morgon och känna att något inte tynger en. Vakna upp och bara vara lätt som en fjäder, inga skulder till någon och framför allt inte sig själv. Inga krav, inga besvikelser. Bara känslan av att vara nöjd, eller helt enkelt bara inte bry sig. För det ska ju ta mig fan alltid vara något, litet eller stort spelar ingen roll. Men att det alltid, alltid ska vara någonting där, det stör mig. Och det är inte alltid som jag kan sätta fingret på exakt vad det är heller. Är jag nervös, arg, ledsen, upprörd? Det dummaste av allt är att även om jag känner alla de känslorna på samma gång så är det ända jag kan säga är att jag känner mig tom. Men detta är ju självklart bara när jag känner efter, så tur är det väl att man inte gör det så ofta. Och så fick jag ju, så fint som Linn beskrev i förra inlägget, ut lite diskutionsbegär igår.