I'm looking for a girl I can **** in my hummer truck
Stockholm i all ära, men fy vad skönt det är att vara tillbaka igen. Julen är över, stressen är borta. För så är det ju, åtminstonde när man blir äldre vad jag har förstått, att alltid alltid och åter alltid ser man fram emot julen, men när den väl är över är det som att ett kilo med hantlar bara försvinner från axlarna, en miljon tankar försvinner ur huvudet. Har alla människor (inkluderat mig själv) så kort närminne att vi inte kan komma ihåg hur vi kände ett år tillbaka, och året innan det, och innan det. Lever barnminnet fortfarande kvar i oss? Eller är det så att vintern är så fruktansvärd kall och jobbig att julen blir en ljus punkt att se fram emot? Jag är ingen julhatare, även om det antagligen inte skulle komma som en chock för folk, men jag säger bara att det inte är som förr. Jag såg knappt fram emot julklappar, utan var mer fokuserad på att hinna träffa alla hemma, att kunna åka hem till Oslo och slippa känna skuldkänslor över att inte ha kunnat se alla tillräckligt. Jävla stress...
/ Johanna
