Käll & Kristell

Jag tror inte att man kan vara för lycklig men om man nu skulle tro att man är det så kommer den här känslan att känna sig menlös, bara för att man kände sig aningens lite för lycklig en stund att komma över en som ett svart stort moln och hålla i sig, på tok för länge om än så bara en dag. En människa som känner olycka är en människa som kommer vara så hela livet, oavsett. Kanske är det ett släktdrag? eller bara det att man hade oturen att ha olyckan nypandes i hälarna emellanåt. OM man nu måste vara positiv så vet jag att alla dessa förbannade jävla känslor kommer gå över imorgon, eller kanske redan om tio minuter, vilket är mest troligt, så mitt moment of feel-sorry-for-your-self är härmed över. Imorgon är en ny dag utan bekymmer. ohayo! / Linn