ursäkta röran, vi bygger om
Arg, besviken... att känna någon form av hopplöshet, för vad som än sägs och görs så blir det aldrig någon skillnad. Har jag blivit min mamma? Ska det verkligen behöva kännas så, och svaret hade väl kunnat vara nej om jag nu inte kände mig så inblandad eller helt enkelt inte brydde mig ett skit, men nu är det ju mig vi pratar om här. Och ingen jävel kan jag prata med det om heller.. min mamma? Först ringa och säga att jag förstår hur det är att vara som hon, och sen fråga "hur slutar man bli som dig?" nej tack.
Jag är arg, och jag kan inte överse det för JAG VILL HA EN JÄVLA DISKUSSION, JAG BEHÖÖÖÖÖVER DISKUSSION. En normal diskussion vänner emellan. Jag är ingen jävla morsa. PUNKT
Kommentarer
Trackback
